Rekord i Domkyrkan förra året

Lunds Domkyrka redovisar rekord i antal människor i kyrkan, berättar tidningen Dagen. Man kan gissa att helgen i november har sin del i den glada statistiken! Vi ska ha varit ungefär 1250 som samlades till kvällsbönen på lördagen och ungefär 800 som firade söndagens högmässa tillsammans.

Påskresa till Taizé 28 mars–5 april 2010

Följ med och fira påsken med den ekumeniska brödrakommuniteten i Taizé!

Vi reser med Delfinbuss från Helsingborg dagen före Palmsöndagen och kommer tillbaka på Annandag påsk.

Det blir bön, bibelstudier, samtal och en påskhelg som du aldrig kommer att glömma. Vi bor och äter enkelt tillsammans med unga vuxna från hela Europa.

Bussresan kostar 2250 kronor, vistelsen i Taizé ca 500 kr (om du är under 30 år) eller 1300 kr (om du är över 30 år). För mer information och för anmälan, kontakta Eva Månsson Carleheden, eva.m.carleheden@svenskakyrkan.se

Se också Taizés hemsida!

Att fortsätta be II

Här är den förbön som bads under ”Söndagskväll i Kryptan” (Kryptan var full av stolar, så vi firade mässan i själva Domkyrkan) den 15 november.

***

Jesus, du har ett milt och ödmjukt hjärta, och du kommer till varje människa för att uppenbara Faderns kärlek. Tack för att du kommer också till oss. Herre, vi ber dig: Kyrie …

Jesus, du gränslösa godhet, du befriar de fångna, du förlåter oss det vi gjort fel. Hjälp oss att förlåta varandra och be varandra om förlåtelse. Herre, vi ber dig: Kyrie …

Jesus, du vår vila och vår tillflykt, ditt ok är skonsamt och din börda lätt. Tack för att vi får vara med dig. Herre, vi ber dig: Kyrie …

Jesus, du som Fadern sänt till oss, du botar vår inre blindhet. Tack för att vi har fått se dig och varandra den här helgen. Herre, vi ber dig: Kyrie …

Jesus, du levande bröd, du ger våra hjärtan näring i ditt ord. Tack för allt vi har fått vara med om tillsammans, för gudstjänster och samtal. Herre, vi ber dig: Kyrie …

Jesus, du har kommit för att tända en eld på jorden. Vi ber för de kristna i Kina och för broder Alois och de andra bröderna som är på besök där nu. Herre, vi ber dig: Kyrie …

Jesus, du uppståndne, du ger oss din glädje att dela. Tack för alla som har varit med under vår helg här i Domkyrkan. Var med oss nu när vi återvänder till vår vardag och hjälp oss att sprida din glädje vidare bland dem vi lever med. Herre, vi ber dig: Kyrie …

Jesus, du är Vägen, Sanningen och Livet. Herre, vi ber dig: Kyrie …

Att fortsätta be

Här är den förbön som skrevs till högmässan i Domkyrkan söndagen den 15 november. Använd den gärna hemma också!

På Taizés hemsida finns alltid förslag till hela böneordningar, med textläsning och förböner, att hämta.

***

Att din frid lyser som ett klart ljus ibland oss och att din kärlek befriar våra liv, ber vi dig, Herre.

Hjälp oss hålla ut i tro, och väck vår längtan efter ditt Rike. Herre, vi ber dig …

Led Kyrkan på Evangeliets väg med din Heliga Ande, så att hon möter människor på ett öppet och kärleksfullt sätt. Herre, vi ber dig …

Vi ber dig för dem som bär ansvar för folk och länder, att de alltid strävar efter rättvisa och frihet. Herre, vi ber dig …

Kristus, du har burit våra sjukdomar och lagt vår smärta på dig; stöd dem som har en svår tid att gå igenom. Herre, vi ber dig …

För alla som hjälper de människor som förtrycks, som flyr från sitt land eller lever isolerade, ber vi dig, Herre.

Åt dig anförtror vi våra familjer, alla dem som bett oss be för dem och dem som ber för oss. Herre, vi ber dig …

För de kristna i Kina och för broder Alois och de andra bröderna som är på besök där nu ber vi dig, Herre.

För Lund, för Skåne och för Sverige – att de kristna här blir levande tecken på hopp och enhet, ber vi dig, Herre.

Bible introduction

This is the Bible introduction that was held on Saturday morning during our weekend in Lund. We publish it here with permission from Taizé. You’ll find some questions for sharing if you scroll down a couple of entries. Everything is put online both in English and in Swedish. Feel free to use all this at home, alone or with friends!

Life in communion

The theme for our weekend is so rich. We’re all on a path towards a fullness of communion in Christ. Br Alois in the Letter from Kenya speaks about “Going beyond the compartmentalization of our societies”. We live in a time where so often our lives are fragmented and split into different sectors, which rarely interact. This word “communion” is something that is familiar to us today, but do we realise how new it was for believers in the time of the New Testament?

“We declare to you what we have seen and heard (from the beginning) so that you also may have communion with us; and truly our communion is with the Father and with his Son Jesus Christ. We are writing these things so that our joy may be complete. This is the message we have heard from Christ and proclaim to you, that God is light and in him there is no darkness at all. If we say that we have communion with him while we are walking in darkness, we lie and do not do what is true; but if we walk in the light as he himself is in the light, we have communion with one another, and the blood of Jesus his Son cleanses us from all sin.” (1 Jn 1.3-7)

St John, in his first Epistle, speaks not only of communion with the people he is writing to, but also communion with the Father and with his Son, Jesus Christ. Before, in the Jewish world, because God was seen almost purely as transcendent, it wasn’t possible to talk of communion with God. In the Greek world, there were all kinds of rites and rituals to try and become closer to the Divinity, but everything remained very unsure – the gods were too far off. For the first Christians, there was something entirely new. God came in the flesh, took on our human reality with all its frailty and weakness and wanted to be present within it. But he wants to become present by enabling us to be in communion with each other. And to be present truly –  not in some kind of idealistic communion, a sort of out of body ecstasy, but in the concrete of everyday human existence.

We speak of the New Covenant concluded by the Jesus giving his life on the cross – the text refers to that – as a new life in which this communion is present. It’s not something which absorbs those who are marked by it. It  does not away our identity. It is the communion of all human beings who are touched by the Holy Spirit, all those who are lived in by God, by Christ and who have made the choice of living their life in faith.

We can identify two notions of communion that meet together. Firstly; the realistic or “in the flesh” notion. The fact that God became human in Jesus means that we don’t need to seek an idealistic communion by means which would take us far away from our own reality. Our difficulties, our weakness and even our sinful nature can be touched by it. This notion  meets together with what we can call a mystical notion. This takes place in the Church and in all communities that try to follow the example of Jerusalem that we find in Acts, where the “believers had one heart and one soul,” and are dwelt in by God. Such communion is mystery, because it contains within it the presence of the “Father and the Son”, as John writes. It’s important not to separate these two visions. If we just see the human side, then we fall automatically into criticism and the desire to analyse everything. If we just follow the mystical vision, then we can sometimes be blinded to reality. Keeping these two visions in tension is the beauty of our faith as it is shown in the New Testament.

Another important point is that this communion can never be a goal in itself. It must draw others in, it must lead others to discover to which point God loves us. It is the prayer of Jesus in John 17, that his disciples may be one so that the world might believe that the Father sent him. This communion becomes real first of all in prayer. Prayer is both the path and the expression of communion with God, but which opens us to others. The prayer of the Church is the prayer of one Body, of a Body which is one. It’s not a collection of individual prayers, but the prayer of humanity to God.

Secondly, communion becomes real in community. Br Roger wrote in 2004 in a letter called “To the wellsprings of joy”, that this communion is “a life and not a theory”. It’s not a sort of theory that I can take and use to tell others what they should do. A life is something that I have to commit myself to, it costs me. Again, Br Roger wrote, “only a heart that loves and forgives can sustain a life of communion.” And in that love, we’re confronted immediately with the mystery of the presence of God in our lives. Only in recognising that presence, can I experience this communion. And then we understand that communion is gift – gift for which we can only be thankful.

But I wanted also to use the beginning of the 2^nd chapter of Paul’s letter to the Philippians to illustrate more about this life in communion.

“If  there is any urgent call in Christ, if Love is capable of touching, if the Spirit is communion, if there is heart and compassion, make my joy complete by following the same direction : having the same love, forming one soul, following the unique direction …..that is in Christ Jesus.”

The translation that I give is from one of our brothers in Taizé and follows the Greek quite literally, putting across the great passion with which Paul writes to the community in Philippi. If in Christ, there is any urgent call, if the person of Christ has the right to call on our heart, if the love of God is capable of touching us, if the Spirit is communion….. Paul evokes the mystery of the Trinity, but then adds, if there is heart and compassion, which doesn’t just mean the links of heart and compassion between us, but also that heart and compassion exist in God and that what exists in God is also given to us. Everything is gift.

Then after insisting so strongly, Paul becomes almost shy. It’s as if he doesn’t want to impose what is to follow. He doesn’t say straight away: now, you should follow the same direction. He says, make my joy complete by following the same direction, having the same love, forming one soul, following the unique direction which is in Christ Jesus. Paul doesn’t want to impose a law on the Christians in Philippi. He wants them to try and discover how to live among themselves beginning with God’s gift.

Paul’s not saying: you’ve all got to do the same thing. He’s saying: have the same direction, remain together turned towards the same goal. Often the word I’ve put as direction has been translated as feeling or mind, but it’s stronger. There is only one direction that we have to follow and that is the one that is in Christ, the one Christ has revealed to us.

After that, Paul continues more mundanely about the risks of following our own interests or glory. What Paul wants us to grasp is that if we start with the greatness of God’s gift in our life, we may discover how much more preferable this life of communion is to simply following our own projects, our own desires or our personal needs. This communion has more substance than these because it flows out from the gift of God to us. And when he writes, “if there is heart and compassion”, we understand that he also wants the Philippians to experience what he is expressing, not to live it as a kind of theory.

So we are asked to prefer communion to our needs, our desires, our personal projects. We are asked to love communion. When we love, then of course, we hope for a response to our love from the other. But we love because we have decided to love. We need decision and perseverance, which carries us further than simple enthusiasm. Often we fear that the decisions we make when we commit ourselves to a life in communion might limit us and that we have to submit to the consequences whether we like it our not. Or else, we try to enlarge the limits as far as possible in order to maintains what we think is the degree of freedom we need. But when we do that, we risk being trapped by self-judgement – we put ourselves under the law again. When we choose a life in communion, then we also accept the responsibilities that come with that call. We need to discern what is the best for the whole. We need to be ready to give of ourselves for others.

A final thought: St John in his first letter writes: “I am writing to you, because you know him who is from the beginning” (1Jn 2.14). For John, the person of Christ is a first criterion for a life in communion. He insists on the fact of Christ who they knew from the beginning, when they were first called into Christian life. That is essential for us as well, to know this Christ who was there for us at the start, the one who called us, who opened the way for us, who met us in our poverty and imperfection and invited us to follow him. Today, we often make of Christ the one who enables us to find self-fulfilment. But Christ must remain as he was at the beginning for us; the one who calls us to set off and who leads us to go beyond ourselves. We have to constantly nourish that relation. Without that relation, communion is practically impossible. 

A second criterion that John speaks about is sin. We don’t like speaking about sin today! But this communion that Christ offers is based upon victory over sin. Not saying that sin doesn’t exist, but a victory over sin through love. In John’s community, there was a problem with people saying “Sin doesn’t concern us any more,” or “It doesn’t matter too much if we sin.” And John reminds them that such attitudes can destroy communion. Sin remains and we are together because it has been overcome, not because we pretend it doesn’t exist. This helps us understand something very important: communion is based upon forgiveness. It doesn’t need perfect human relationships. It attracts others when forgiveness becomes visible. A forgiveness which comes from God to us, which enables us to forgive others and ourselves as well.

A third criterion for John comes in the use of the word “brother” (we can add “sister” today as well) to address those he writes to. He uses that term rather than some anonymous or formal title to describe the members of the community. Our communion, he writes, takes place in the light, and it takes into account the brother who is there. This brother or sister is the inescapable subject of this communion with God. We cannot say, “I love God,” if we do not love in a real manner the person we see before us. Darkness isolates us and tensions can always exist because we’re different from each other. It’s human to be jealous, but when jealousy and rivalry take the upper hand, darkness holds us in its thrall. Only love enables us to remain in the light. Love allows us to turn our differences into complementarity. Community finds its perfection in love. John says this very clearly: “No-one has ever seen God, but if we love one another, God remains in us and we remain in him. And his love is perfected in us” (1Jn 4.12) We don’t need to look for any other sort of perfection than this. We’re not asked to be perfectionists or to seek a kind of super-efficiency. Those things will not give us the solutions to all our human problems. God gives us perfection in a real way through loving.

In both the Philippians text and in John’s first letter, what strikes is the joy that is linked intimately with a life in communion. Paul asks the Philippians to make his joy complete. And John in turn says: “I am writing this so that our joy may be complete.” (1Jn 1.4). Joy is linked to communion because in each person, the desire for communion is like the secret wish hidden in the depths of their being. And when that communion takes place, something opens within us, something is fulfilled and melts inside. And joy rises up. And sometimes tears.

Bibelintroduktionen

Här är den bibelintroduktion som vi tog del av på lördagsförmiddagen under vår helg tillsammans. Vi publicerar den här med tillstånd från Taizé. Använd den gärna hemma också! Samtalsfrågorna som hör till hittar du ett par inlägg ner i bloggen.

Liv i gemenskap

Temat för vår helg är så innehållsrikt. Vi är alla på väg mot en total gemenskap i Kristus. I sitt Brev från Kenya talar broder Alois om att ”gå bortom tendensen till uppdelning i våra samhällen”. Vi lever i en tid där våra liv ofta blir splittrade och indelade i olika områden som sällan har något med varandra att göra. Ordet ”gemenskap” är något som vi idag är vana vid, men inser vi hur nytt det var för de troende när Nya testamentet skrevs?

”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig. Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.” — Första Johannesbrevet 1: 3–7

I sitt första brev skriver aposteln Johannes inte bara om gemenskap med de människor han skriver till utan också om gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus. Tidigare hade människor i den judiska världen sett Gud som nästan uteslutande översinnlig, och därför var det omöjligt att tala om gemenskap med Gud. I den grekiska världen fanns det alla möjliga sorters riter och ritualer som människor använde för att försöka komma närmare det gudomliga, men allt förblev mycket osäkert – gudarna befann sig för långt bort. För de första kristna uppstod något helt nytt. Gud kom i materien, tog på sig vår mänskliga verklighet med all dess skröplighet och svaghet och ville vara närvarande i den. Men han vill bli närvarande genom att göra det möjligt för oss att ha gemenskap med varandra. Och att vara verkligt närvarande – inte i något slags idealistisk gemenskap, något slags utomkroppslig extas, utan i den verkliga, mänskliga, vardagliga tillvaron.

Vi talar om hur det Nya förbundet fullbordades när Jesus gav sitt liv på korset – texten anknyter till det – som ett nytt liv där denna gemenskap är närvarande. Det är inte något som totalt uppslukar dem som ingår i det. Det tar inte bort våra personligheter. Det är en gemenskap för alla människor som har blivit vidrörda av den helige Ande, alla som Gud bor i, alla som Kristus bor i, alla som har valt att leva sina liv i tro.

Vi kan se två betydelser i ordet gemenskap – kommunion – som möts. Först den gemenskap som är verklig, kroppslig. Det faktum att Gud blev människa i Jesus betyder att vi inte behöver leta efter någon idealgemenskap som tar oss långt bort från vår egen verklighet. Våra svårigheter, vår svaghet och till och med vårt syndfulla väsen kan vidröras av det. Den betydelsen möter vad vi skulle kunna kalla den mystika betydelsen, som äger rum i kyrkan och i alla gemenskaper där människor försöker följa exemplet Jerusalem som vi läser om i Apostlagärningarna. Där hade de troende ”ett hjärta och en själ”, och Gud bor i dem. En sådan gemenskap är ett mysterium eftersom den i sig bär Faderns och Sonens närvaro, som Johannes skriver. Det är viktigt att inte skilja dessa båda bilder åt. Om vi bara ser den mänskliga sidan kommer vi automatiskt att ramla in i att kritisera och vilja analysera allt. Om vi bara följer den mystika visionen kan vi ibland bli blinda för verkligheten. Att försöka balansera de båda bilderna är vår tros skönhet så som den visas för oss i Nya testamentet.

En annan viktig poäng är att denna gemenskap aldrig får bli ett mål i sig själv. Den måste dra andra med, den måste leda andra fram till upptäckten av hur mycket Gud älskar oss. I Johannesevangeliets 17:e kapitel ber Jesus att hans lärjungar ska bli ett så att världen ska tro att Fadern har sänt honom. Den gemenskapen blir verklig först och främst i bönen. Bönen är både vägen och uttrycket för vår gemenskap med Gud, en gemenskap som öppnar oss för andra. Kyrkans bön är en enda kropps bön, en bön från en kropp som är en. Det är inte en samling individuella böner, utan mänsklighetens bön till Gud.

För det andra blir gemenskapen verklig i vårt liv tillsammans. 2004 skrev broder Roger i ett brev, ”Till glädjens källor”, att denna gemenskap är ”ett liv och inte en teori”. Det är inte en teori av det slag som jag kan ta och använda för att säga åt andra vad de borde göra. Ett liv är något som jag måste ge mig själv till. Kostnaden är jag. Broder Roger skriver också att ”ett hjärta som älskar och förlåter kan bära upp ett liv i gemenskap”. Och i den kärleken konfronteras vi genast med det mysterium som är Guds närvaro i våra liv. Bara när jag känner igen den närvaron och erkänner den kan jag uppleva den gemenskapen. Och då förstår jag också att gemenskap är en gåva – en gåva som vi bara kan vara tacksamma för.

Men jag vill också använda inledningen till det andra kapitlet i Paulus brev till Filippi för att säga något mer om detta liv i gemenskap.

“If there is any urgent call in Christ, if Love is capable of touching, if the Spirit is communion, if there is heart and compassion, make my joy complete by following the same direction : having the same love, forming one soul, following the unique direction …..that is in Christ Jesus.”

Svensk översättning (Bibel 2000) som inte stämmer så bra med den engelska:

”Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”

Friare svensk översättning som möjligen liknar den engelska lite mer:

”Om det i Kristus finns ett angeläget rop riktat till oss, om Kärleken förmår röra vid oss, om det finns hjärta och medkänsla, gör då min glädje fullständig genom att följa samma riktning, visa samma kärlek, bli en själ, följa den unika riktning … som finns i Kristus Jesus.”

Jag använder en översättning som en av våra bröder i Taizé har gjort och som följer grekiskan mycket bokstavligt. Den förmedlar Paulus stora passion när han skriver till församlingen i Filippi. Om det finns ett angeläget rop riktat till oss i Kristus, om personen Kristus har rätten att anropa våra hjärtan, om Guds kärlek förmår röra vid oss, om Anden är enhet … Paulus talar om Treenighetens mysterium, men sedan lägger han till ”om det finns hjärta och medkänsla”, något som inte bara betyder banden mellan våra hjärtan och medkänslan mellan oss utan också att hjärta och medkänsla är något som finns i Gud och att det som finns i Gud också är något som vi får. Allt är en gåva.

Sedan, när Paulus har talat med så mycket kraft, blir han nästan blyg. Det är som om han inte vill trycka för mycket på det som ska komma. Han säger inte rakt ut att ”ni ska följa samma riktning”. Han säger: ”gör min glädje fullkomlig genom att följa samma riktning, visa samma kärlek, bli en själ, följa den unika riktning som finns i Kristus Jesus.” Paulus vill inte tvinga på de kristna i Filippi en lag. Han vill att de ska försöka upptäcka hur de kan leva tillsammans, med utgångspunkt i Guds gåva.

Paulus säger inte: ni måste göra samma sak allihop. Han säger: ha samma riktning, vänd er mot samma mål och håll ihop. Det ord som jag läser som riktning har ofta översatts med känsla eller tanke, men det är starkare. Det finns bara en riktning som vi måste följa, och det är den som finns i Kristus, den som Kristus har uppenbarat för oss.

Efter det här fortsätter Paulus på ett mer vardagligt sätt att tala om risken med att låta våra egna intressen och vår ärelystnad styra oss. Vad Paulus vill att vi ska förstå är att om vi börjar med Guds underbara gåva i våra liv kan vi upptäcka hur mycket bättre livet i gemenskap är än det liv där vi helt enkelt följer våra egna planer, våra egna begär eller våra personliga behov. Gemenskapen har mer innehåll än ett sådant liv, för den strömmar ut från Guds gåva till oss. Och när Paulus skriver ”om det finns hjärta och medkänsla” förstår vi att han också vill att filipperna ska uppleva det han säger, inte leva enligt det som om det vore något slags teori.

Så vi blir uppmanade att välja gemenskapen framför våra egna behov, våra begär, våra personliga projekt. Vi uppmanas att älska gemenskapen. När vi älskar hoppas vi förstås att den andre ska svara på vår kärlek. Men vi älskar därför att vi har bestämt oss för att älska. Vi behöver beslutsamhet och uthållighet, för det tar oss längre än entusiasm. Ofta är vi rädda att de val vi gör när vi bestämmer oss för att leva i gemenskap kommer att begränsa oss och att vi kommer att få vika oss för konsekvenserna vare sig vi vill det eller inte. Eller också försöker vi skjuta på gränserna så mycket som möjligt för att kunna behålla vad vi tror är den frihet vi behöver. Men när vi gör det riskerar vi att fångas i självfördömandets fälla – vi placerar oss själva under lagen igen. När vi väljer ett liv i gemenskap accepterar vi också det ansvar som hör till den kallelsen. Vi måste urskilja vad som är bäst för helheten. Vi måste vara redo att ge av oss själva för andras skull.

En sista tanke: i sitt första brev skriver aposteln Johannes: ”Jag har skrivit till er (…): ni känner honom som är till från början” (Första Johannesbrevet 2:14). För Johannes är Kristus som person det första kriteriet för ett liv i gemenskap. Han påminner om att den Kristus som de har känt från början, när de först kallades in i det kristna livet. Det är livsviktigt för oss också – att känna den Kristus som fanns där för oss från början, den som kallade oss, som öppnade vägen för oss, som mötte oss i vår fattigdom och ofullkomlighet och som inbjöd oss att följa honom. Idag gör vi ofta Kristus till den som gör det möjligt för oss att hitta självförverkligande. Men Kristus måste förbli den han var för oss från början: den som kallade oss att ge oss ut och som leder oss att gå bortom oss själva. Vi måste hela tiden vårda den relationen. Utan den är gemenskap praktiskt taget omöjlig.

Ett andra kriterium som Johannes talar om är synd. Vi tycker inte om att tala om synd idag! Men den gemenskap som Kristus erbjuder oss bygger på seger över synden. Inte så att han säger att synden inte existerar, utan en seger över synden genom kärlek. I Johannes sammanhang var det problem med att människor sa att synden inte bekymrade dem längre, eller att det inte spelade så stor roll om de syndade. Och Johannes påminner dem om att sådana attityder kan förstöra gemenskapen. Synden finns fortfarande, och vi är tillsammans därför att den har blivit besegrad, inte för att vi låtsas att den inte finns. Detta hjälper oss att förstå något väldigt viktigt: gemenskap bygger på förlåtelse. Den förutsätter inte perfekta mänskliga relationer. Den drar andra till sig när förlåtelsen blir synlig. En förlåtelse som kommer från Gud till oss, som gör det möjligt för oss att förlåta andra – och oss själva också.

Ett tredje kriterium för Johannes dyker upp i användningen av ordet “broder” – idag kan vi lägga till “syster” också – när han tilltalar dem han skriver till. Han använder det ordet istället för anonyma eller formella titlar för att beskriva de människor som finns med i gemenskapen. Vår gemenskap, skriver han, äger rum i ljuset, och den innefattar den broder som befinner sig där. Denna broder eller syster är det ofrånkomliga ämnet för denna gemenskap med Gud. Vi kan inte säga ”jag älskar Gud” om vi inte på ett påtagligt sätt älskar den människa vi har framför oss. Mörker isolerar oss, och spänningar kan alltid finnas eftersom vi är olika. Det är mänskligt att vara avundsjuk, men när avundsjuka och rivalitet får dominera tar mörkret makten över oss. Det är bara kärleken som gör det möjligt för oss att förbli i ljuset. Kärleken gör det möjligt för oss att se våra olikheter som att vi kompletterar varandra. Gemenskapen når sin fulländning i kärleken. Johannes säger detta mycket tydligt:

”Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss” (Första Johannesbrevet 4:12) Vi behöver inte leta efter något annat slags fulländning än den här. Vår uppgift är inte att vara perfektionister eller att söka efter något slags supereffektivitet. De sakerna kommer inte att ge oss lösningarna på alla våra mänskliga problem. Gud ger oss fulländning på ett verkligt sätt genom att älska.

Både i texten från Filipperbrevet och i den ur Första Johannesbrevet är det slående att glädjen så tätt hör samman med ett liv I gemenskap. Paulus ber filipperna att göra hans glädje fullkomlig. Och Johannes säger i sin tur: ”Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig” (Första Johannesbrevet 1:4). Glädjen hör samman med gemenskapen, för i varje människa finns längtan efter gemenskap som en hemlig önskan gömd djupt i hennes innersta. Och när den gemenskapen äger rum öppnas något inom oss, något uppfylls och smälter inuti. Och glädje väller upp. Och ibland tårar.

Questions for sharing

These are the questions that were printed in the leaflet for our meeting and discussed after the Bible introductions and the workshops. Please feel free to use them at home, too!

Life in communion

“We declare to you what we have seen and heard (from the beginning) so that you also may have communion with us; and truly our communion is with the Father and with his Son Jesus Christ. We are writing these things so that our joy may be complete. This is the message we have heard from Christ and proclaim to you, that God is light and in him there is no darkness at all. If we say that we have communion with him while we are walking in darkness, we lie and do not do what is true; but if we walk in the light as he himself is in the light, we have fellowship with one another, and the blood of Jesus his Son cleanses us from all sin.” (1 Jn 1.3-7)

”If then there is any encouragement in Christ, any consolation from love, any sharing in the Spirit, any compassion and sympathy, make my joy complete: be of the same mind, having the same love, being in full accord and of one mind. Do nothing from selfish ambition or conceit, but in humility regard others as better than yourselves. Let each of you look not to your own interests, but to the interests of others. Let the same mind be in you that was in Christ Jesus.” (Philippians 2:1—5)

Questions

Read the texts from Philippians and from 1 John. Spend 15 minutes in silence. What strikes you in these texts? Write down in the space below the most important words for you. Share them with the members of your group to begin your time together.

 1. Which people for me are examples of a life lived in communion?

2. What is the most important building brick for me in a life of communion? Where is its source? What can help me draw from that source?

3. Where do I experience communion in my everyday life? Where do I feel communion is needed?

4. Can you think of any Gospel texts which show us how Jesus came to create communion?

For the second part of the afternoon:

First of all, over lunch continue with any questions from the morning that you weren’t able to answer. Then:

1. After having heard the testimony in the workshop, how would your answers to the morning’s questions change, especially for the second question?

2. How have I felt inspired during this weekend? What “urgent call/encouragement in Christ” have I received?

Samtalsfrågorna

Här är de samtalsfrågor som hörde till bibelintroduktionen och eftermiddagsprogrammet under vår helg i Lund. Dem kan man förstås använda hemma också!

Liv i gemenskap – texter och frågor till bibelintroduktionen i Domkyrkan lördag 14 november klockan 10.45

”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig. Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.” — Första Johannesbrevet 1: 3–7

”Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.” — Filipperbrevet 2:1–5

Frågor

Läs texterna ur Första Johannesbrevet och Filipperbrevet. Avsätt sedan 15 minuter för tystnad.

Vad är det mest slående för dig i dessa båda texter? Skriv de viktigaste orden. Inled sedan samtalet i er grupp med att dela era ord med varandra.

 1. Vilka människor är exempel på ett liv i gemenskap för mig?

2. Vad är den viktigaste byggstenen för ett liv i gemenskap för mig? Var finns dess källa? Vad kan hjälpa mig att ta vara på denna källa?

3. Var upplever jag gemenskap i min vardag? Var känner jag att gemenskap behövs?

4. Försök att komma på några exempel på texter i evangelierna där vi ser hur Jesus kom för att skapa gemenskap.

Frågor för eftermiddagens andra del

Om din grupp inte hann med alla frågor på förmiddagen, fortsätt gärna att tala om dem under lunchen.

Sedan:

1. Efter vittnesbördet i “Signs of Hope”, hur förändras mina svar på förmiddagens frågor, särskilt mitt svar på den andra frågan?

2. På vilka sätt har jag känt mig inspirerad hittills under den här helgen? Vilken ”tröst från Kristus” har jag fått ta emot?

The Sunday sermon

Several people have asked us to put the sermon that our guest gave for our Sunday Mass online. Here it is — for a Swedish translation, please scroll down to the previous entry.

Gospel reading: Matthew 25.1-13

This is a bit of a messy story. If this Gospel reading wasn’t the set reading for this Sunday, I doubt I would have chosen it myself! There are so many things in it which are difficult to interpret. Is it really about the kingdom of heaven? Is it really Good News? At the end it seems to be about people being excluded. What is the meaning behind the oil and the wicks? How can we understand all the details in it?

With a text like this, we need to ask ourselves two questions; what did the words mean to the people who first heard them? And what can they mean for us today as we listen to them?

This story isn’t really about bridesmaids, or weddings, or oil, or lamps or falling asleep. It’s not about high intelligence or low intelligence or even about sharing what you have. It’s about people and the choices they make. It’s about being ready for something. About being prepared. About being vigilant and watchful. One Bible translator called it the “Parable of Readiness”. The parables often have just one point that Jesus is trying to put across. We cannot interpret every detail in the story.

These choices that prepare us for what is to come, that make us ready, are what we can call wise choices. It’s these choices that affect the kingdom of heaven. Matthew mentions the kingdom of heaven 31 times in his Gospel. It’s important for him. He doesn’t use the word God because the community he wrote for were from a Jewish milieu and the name of God was never spoken.

Wherever Jesus is present, the kingdom of heaven is present as well.

What is a kingdom? It’s a place where a king rules, where he leads. Matthew is talking about a place on earth where God rules as King. And this text is often used for the feast of Christ the King. If we want to enter into the kingdom of heaven, then we let Jesus be the one who leads us. He has authority over us. Now, authority is something we’re not too sure about today, but more about that later. 

In the parable, Jesus is saying to us, when you follow me, then you have to keep on making choices. It’s not enough just to continue passively in life, thinking that everything is already achieved. You need to be ready, otherwise you might miss out on something that I have prepared for you. There  may be a reference in the text to a future return of Jesus, or maybe not. But that doesn’t matter. The point is to be ready.

The kingdom of heaven is amongst us or within us when we make the choice to follow Jesus in our lives and to let him lead us. But that is just the first choice. There are a whole lot of other choices that we have to make day by day, week by week, month by month, year by year. We would like to make the choices that bring us closer to Christ. For we can make choices that shut us out. That is the mark of his love – he creates us free to decide which path we will walk upon.

In that way, the kingship that Jesus exerts in our lives is different from our human conceptions of power. His power is his love. The nature of love is that it takes risks. It doesn’t seek to control or to limit. It gives freedom. It trusts. It’s a different kind of authority from how we think of usually.

If Jesus is ready to trust us in such a way, are we not ready to trust in our turn? Speaking about making choices can sometimes make us thing that everything depends upon our own strength. But we can make these choices because God has already chosen us, each one of us, to be a sign of his limitless love. God in Jesus remains faithful to us. That is the basis of his authority. That is the basis of our discipleship.

This parable is not meant to frighten hearers into a frenzied waiting for impending doom.  It is told to motivate us to active discipleship. There is no sense in waiting until things look bad to be a true follower of Christ.  Living in a way that is prepared for Christ’s return will not only prepare us for the coming event, but will make life worthwhile here and now. Every day becomes filled with meaning as we live fully in the present moment.

We’re approaching the end of the church year. Perhaps it is a time for looking back and thinking about how we have lived this past year. In this time after All Saints, it is certainly a time of giving thanks for all those who have gone before us on the path of faith and who have entered into eternal life.

But it is also a time of preparing ourselves for the new Church year, for the season of Advent, when we anticipate the Good News of the birth of Jesus. It’s the time for the perseverance that the text from Revelation spoke of. Day by day we are invited to renew our choice of following Jesus.

That begins now.

Söndagens predikan

Flera har frågat efter den predikan som vår gäst från Taizé höll i helgens avslutande högmässa. Här är den svenska översättningen — i nästa inlägg kommer det engelska originalet.

Evangelietext: Matteusevangeliet 25:1–13

Det här är en aningen krånglig berättelse. Om den inte hade varit den här söndagens evangelietext skulle jag antagligen inte ha valt den. Det finns så många svårtolkade saker i den. Handlar den verkligen om himmelriket? Är detta verkligen den Glada Nyheten? På slutet verkar den handla om människor som blir utestängda. Vad är tanken bakom oljan och vekarna? Hur ska vi kunna förstå alla detaljer?

Inför en text som denna måste vi fråga oss själva: Vad betydde de här orden för de människor som först fick höra dem? Och vad kan de betyda för oss idag när vi lyssnar till dem?

Den här berättelsen handlar egentligen inte om brudtärnor, eller om bröllop, eller om olja, eller om lampor, eller om att somna. Den handlar inte om att vara mer intelligent eller mindre intelligent eller ens om att dela med sig av det man har. Den handlar om människor och om de val människor gör. Den handlar om att vara redo för något. Om att vara förberedd. Om att vara vaken och vaksam. En bibelöversättare har kallat den för ”redo-liknelsen”. Ofta har liknelserna just en poäng var som Jesus vill förmedla. Vi kan inte tolka varje detalj i berättelsen.

De val som förbereder oss för vad som ska komma, de val som gör oss redo, är vad vi skulle kunna kalla kloka val. Det är sådana val som påverkar himmelriket. I den engelska bibelöversättning som jag läser nämner Matteus himmelriket 31 gånger i sitt evangelium. Det är viktigt för honom. Han använder inte ordet Gud eftersom det samhälle han skrev för var judiskt – Guds namn uttalades aldrig där.

Var Jesus än är så är himmelriket också närvarande där.

Vad är ett rike? Det är en plats där en kung regerar, där han är ledaren. Matteus talar om en plats på jorden där Gud regerar som kung. Och den här texten används ofta i samband med den helgdag som kallas Kristus Konungens dag. Om vi vill gå in i himmelriket, då låter vi Jesus vara den som leder oss. Han är vår auktoritet. Nu är det ju så att auktoritet är något som vi ofta ifrågasätter idag, men mer om det senare.

I liknelsen säger Jesus till oss att när vi följer honom kommer vi att bli tvungna att fortsätta välja. Det räcker inte att bara passivt låta livet gå och tänka sig att allt redan är uppnått. Ni måste vara redo, säger Jesus, annars kommer ni kanske att missa något som jag har förberett för er. Texten kan innehålla en referens till hur Jesus ska komma tillbaka – eller också inte. Men det är inte poängen. Poängen är att vi ska vara redo.

Himmelriket är ibland oss eller inom oss när vi väljer att följa Jesus i våra liv och låta honom leda oss. Men det är bara det första valet. Det finns en hel rad ytterligare valsituationer som vi hamnar i dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Vi vill ju välja det som för oss närmare Kristus. För vi kan välja det som stänger oss ute. Det är tecknet på hans kärlek – han skapar oss fria att välja vilken stig vi vill vandra på.

På det sättet skiljer sig Jesu kungavärdighet i våra liv från våra mänskliga föreställningar om makt. Hans makt är hans kärlek. Det ligger i kärlekens natur att den tar risker. Den försöker inte kontrollera eller begränsa. Den ger frihet. Den visar tillit. Det är inte så vi tänker oss auktoritet i vanliga fall.

Om Jesus är redo att lita på oss på ett sådant sätt, borde inte vi i vår tur vara redo att lita på honom? När vi talar om att välja kan vi ibland få för oss att allt hänger på vår egen styrka. Men vi kan välja rätt därför att Gud redan har utvalt oss, var och en av oss, för att vi ska vara tecken på hans gränslösa kärlek. Gud i Jesus är en som vi kan lita på. Det är utgångspunkten för hans auktoritet. Det är utgångspunkten för vårt lärjungaskap.

Meningen med den här liknelsen är inte att den ska skrämma oss att vänta i skräck på den hotande domen. Den berättas för oss för att ge oss motivation för ett aktivt lärjungaskap. Det är inte särskilt förnuftigt att vänta med att bli en sann Kristi lärjunge tills situationen har förvärrats. Att leva på ett sätt som gör oss förberedda för Kristi återkomst gör oss inte bara redo för något som ska hända – det gör också livet värt att leva här och nu. Varje dag fylls med mening när vi lever fullt ut i nuet.

Vi närmar oss slutet på vårt kyrkoår. Kanske kan det vara en tid för att se tillbaka och fundera över hur vi var levt under det år som har gått. Under perioden efter Allhelgonahelgen borde det i alla fall vara dagar när vi tackar för alla dem som har gått före oss på trons väg och som har gått in i det eviga livet.

Men det är också en tid när vi kan förbereda oss för det nya kyrkoåret, för adventstiden när vi väntar på den glada nyheten om Jesu födelse. Det är en tid för den uthållighet som texten ur Uppenbarelseboken talade om. Varje dag får vi inbjudan att förnya vårt löfte om att följa Jesus.

Det börjar nu.