Bibelintroduktionen

Här är den bibelintroduktion som vi tog del av på lördagsförmiddagen under vår helg tillsammans. Vi publicerar den här med tillstånd från Taizé. Använd den gärna hemma också! Samtalsfrågorna som hör till hittar du ett par inlägg ner i bloggen.

Liv i gemenskap

Temat för vår helg är så innehållsrikt. Vi är alla på väg mot en total gemenskap i Kristus. I sitt Brev från Kenya talar broder Alois om att ”gå bortom tendensen till uppdelning i våra samhällen”. Vi lever i en tid där våra liv ofta blir splittrade och indelade i olika områden som sällan har något med varandra att göra. Ordet ”gemenskap” är något som vi idag är vana vid, men inser vi hur nytt det var för de troende när Nya testamentet skrevs?

”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig. Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.” — Första Johannesbrevet 1: 3–7

I sitt första brev skriver aposteln Johannes inte bara om gemenskap med de människor han skriver till utan också om gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus. Tidigare hade människor i den judiska världen sett Gud som nästan uteslutande översinnlig, och därför var det omöjligt att tala om gemenskap med Gud. I den grekiska världen fanns det alla möjliga sorters riter och ritualer som människor använde för att försöka komma närmare det gudomliga, men allt förblev mycket osäkert – gudarna befann sig för långt bort. För de första kristna uppstod något helt nytt. Gud kom i materien, tog på sig vår mänskliga verklighet med all dess skröplighet och svaghet och ville vara närvarande i den. Men han vill bli närvarande genom att göra det möjligt för oss att ha gemenskap med varandra. Och att vara verkligt närvarande – inte i något slags idealistisk gemenskap, något slags utomkroppslig extas, utan i den verkliga, mänskliga, vardagliga tillvaron.

Vi talar om hur det Nya förbundet fullbordades när Jesus gav sitt liv på korset – texten anknyter till det – som ett nytt liv där denna gemenskap är närvarande. Det är inte något som totalt uppslukar dem som ingår i det. Det tar inte bort våra personligheter. Det är en gemenskap för alla människor som har blivit vidrörda av den helige Ande, alla som Gud bor i, alla som Kristus bor i, alla som har valt att leva sina liv i tro.

Vi kan se två betydelser i ordet gemenskap – kommunion – som möts. Först den gemenskap som är verklig, kroppslig. Det faktum att Gud blev människa i Jesus betyder att vi inte behöver leta efter någon idealgemenskap som tar oss långt bort från vår egen verklighet. Våra svårigheter, vår svaghet och till och med vårt syndfulla väsen kan vidröras av det. Den betydelsen möter vad vi skulle kunna kalla den mystika betydelsen, som äger rum i kyrkan och i alla gemenskaper där människor försöker följa exemplet Jerusalem som vi läser om i Apostlagärningarna. Där hade de troende ”ett hjärta och en själ”, och Gud bor i dem. En sådan gemenskap är ett mysterium eftersom den i sig bär Faderns och Sonens närvaro, som Johannes skriver. Det är viktigt att inte skilja dessa båda bilder åt. Om vi bara ser den mänskliga sidan kommer vi automatiskt att ramla in i att kritisera och vilja analysera allt. Om vi bara följer den mystika visionen kan vi ibland bli blinda för verkligheten. Att försöka balansera de båda bilderna är vår tros skönhet så som den visas för oss i Nya testamentet.

En annan viktig poäng är att denna gemenskap aldrig får bli ett mål i sig själv. Den måste dra andra med, den måste leda andra fram till upptäckten av hur mycket Gud älskar oss. I Johannesevangeliets 17:e kapitel ber Jesus att hans lärjungar ska bli ett så att världen ska tro att Fadern har sänt honom. Den gemenskapen blir verklig först och främst i bönen. Bönen är både vägen och uttrycket för vår gemenskap med Gud, en gemenskap som öppnar oss för andra. Kyrkans bön är en enda kropps bön, en bön från en kropp som är en. Det är inte en samling individuella böner, utan mänsklighetens bön till Gud.

För det andra blir gemenskapen verklig i vårt liv tillsammans. 2004 skrev broder Roger i ett brev, ”Till glädjens källor”, att denna gemenskap är ”ett liv och inte en teori”. Det är inte en teori av det slag som jag kan ta och använda för att säga åt andra vad de borde göra. Ett liv är något som jag måste ge mig själv till. Kostnaden är jag. Broder Roger skriver också att ”ett hjärta som älskar och förlåter kan bära upp ett liv i gemenskap”. Och i den kärleken konfronteras vi genast med det mysterium som är Guds närvaro i våra liv. Bara när jag känner igen den närvaron och erkänner den kan jag uppleva den gemenskapen. Och då förstår jag också att gemenskap är en gåva – en gåva som vi bara kan vara tacksamma för.

Men jag vill också använda inledningen till det andra kapitlet i Paulus brev till Filippi för att säga något mer om detta liv i gemenskap.

“If there is any urgent call in Christ, if Love is capable of touching, if the Spirit is communion, if there is heart and compassion, make my joy complete by following the same direction : having the same love, forming one soul, following the unique direction …..that is in Christ Jesus.”

Svensk översättning (Bibel 2000) som inte stämmer så bra med den engelska:

”Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”

Friare svensk översättning som möjligen liknar den engelska lite mer:

”Om det i Kristus finns ett angeläget rop riktat till oss, om Kärleken förmår röra vid oss, om det finns hjärta och medkänsla, gör då min glädje fullständig genom att följa samma riktning, visa samma kärlek, bli en själ, följa den unika riktning … som finns i Kristus Jesus.”

Jag använder en översättning som en av våra bröder i Taizé har gjort och som följer grekiskan mycket bokstavligt. Den förmedlar Paulus stora passion när han skriver till församlingen i Filippi. Om det finns ett angeläget rop riktat till oss i Kristus, om personen Kristus har rätten att anropa våra hjärtan, om Guds kärlek förmår röra vid oss, om Anden är enhet … Paulus talar om Treenighetens mysterium, men sedan lägger han till ”om det finns hjärta och medkänsla”, något som inte bara betyder banden mellan våra hjärtan och medkänslan mellan oss utan också att hjärta och medkänsla är något som finns i Gud och att det som finns i Gud också är något som vi får. Allt är en gåva.

Sedan, när Paulus har talat med så mycket kraft, blir han nästan blyg. Det är som om han inte vill trycka för mycket på det som ska komma. Han säger inte rakt ut att ”ni ska följa samma riktning”. Han säger: ”gör min glädje fullkomlig genom att följa samma riktning, visa samma kärlek, bli en själ, följa den unika riktning som finns i Kristus Jesus.” Paulus vill inte tvinga på de kristna i Filippi en lag. Han vill att de ska försöka upptäcka hur de kan leva tillsammans, med utgångspunkt i Guds gåva.

Paulus säger inte: ni måste göra samma sak allihop. Han säger: ha samma riktning, vänd er mot samma mål och håll ihop. Det ord som jag läser som riktning har ofta översatts med känsla eller tanke, men det är starkare. Det finns bara en riktning som vi måste följa, och det är den som finns i Kristus, den som Kristus har uppenbarat för oss.

Efter det här fortsätter Paulus på ett mer vardagligt sätt att tala om risken med att låta våra egna intressen och vår ärelystnad styra oss. Vad Paulus vill att vi ska förstå är att om vi börjar med Guds underbara gåva i våra liv kan vi upptäcka hur mycket bättre livet i gemenskap är än det liv där vi helt enkelt följer våra egna planer, våra egna begär eller våra personliga behov. Gemenskapen har mer innehåll än ett sådant liv, för den strömmar ut från Guds gåva till oss. Och när Paulus skriver ”om det finns hjärta och medkänsla” förstår vi att han också vill att filipperna ska uppleva det han säger, inte leva enligt det som om det vore något slags teori.

Så vi blir uppmanade att välja gemenskapen framför våra egna behov, våra begär, våra personliga projekt. Vi uppmanas att älska gemenskapen. När vi älskar hoppas vi förstås att den andre ska svara på vår kärlek. Men vi älskar därför att vi har bestämt oss för att älska. Vi behöver beslutsamhet och uthållighet, för det tar oss längre än entusiasm. Ofta är vi rädda att de val vi gör när vi bestämmer oss för att leva i gemenskap kommer att begränsa oss och att vi kommer att få vika oss för konsekvenserna vare sig vi vill det eller inte. Eller också försöker vi skjuta på gränserna så mycket som möjligt för att kunna behålla vad vi tror är den frihet vi behöver. Men när vi gör det riskerar vi att fångas i självfördömandets fälla – vi placerar oss själva under lagen igen. När vi väljer ett liv i gemenskap accepterar vi också det ansvar som hör till den kallelsen. Vi måste urskilja vad som är bäst för helheten. Vi måste vara redo att ge av oss själva för andras skull.

En sista tanke: i sitt första brev skriver aposteln Johannes: ”Jag har skrivit till er (…): ni känner honom som är till från början” (Första Johannesbrevet 2:14). För Johannes är Kristus som person det första kriteriet för ett liv i gemenskap. Han påminner om att den Kristus som de har känt från början, när de först kallades in i det kristna livet. Det är livsviktigt för oss också – att känna den Kristus som fanns där för oss från början, den som kallade oss, som öppnade vägen för oss, som mötte oss i vår fattigdom och ofullkomlighet och som inbjöd oss att följa honom. Idag gör vi ofta Kristus till den som gör det möjligt för oss att hitta självförverkligande. Men Kristus måste förbli den han var för oss från början: den som kallade oss att ge oss ut och som leder oss att gå bortom oss själva. Vi måste hela tiden vårda den relationen. Utan den är gemenskap praktiskt taget omöjlig.

Ett andra kriterium som Johannes talar om är synd. Vi tycker inte om att tala om synd idag! Men den gemenskap som Kristus erbjuder oss bygger på seger över synden. Inte så att han säger att synden inte existerar, utan en seger över synden genom kärlek. I Johannes sammanhang var det problem med att människor sa att synden inte bekymrade dem längre, eller att det inte spelade så stor roll om de syndade. Och Johannes påminner dem om att sådana attityder kan förstöra gemenskapen. Synden finns fortfarande, och vi är tillsammans därför att den har blivit besegrad, inte för att vi låtsas att den inte finns. Detta hjälper oss att förstå något väldigt viktigt: gemenskap bygger på förlåtelse. Den förutsätter inte perfekta mänskliga relationer. Den drar andra till sig när förlåtelsen blir synlig. En förlåtelse som kommer från Gud till oss, som gör det möjligt för oss att förlåta andra – och oss själva också.

Ett tredje kriterium för Johannes dyker upp i användningen av ordet “broder” – idag kan vi lägga till “syster” också – när han tilltalar dem han skriver till. Han använder det ordet istället för anonyma eller formella titlar för att beskriva de människor som finns med i gemenskapen. Vår gemenskap, skriver han, äger rum i ljuset, och den innefattar den broder som befinner sig där. Denna broder eller syster är det ofrånkomliga ämnet för denna gemenskap med Gud. Vi kan inte säga ”jag älskar Gud” om vi inte på ett påtagligt sätt älskar den människa vi har framför oss. Mörker isolerar oss, och spänningar kan alltid finnas eftersom vi är olika. Det är mänskligt att vara avundsjuk, men när avundsjuka och rivalitet får dominera tar mörkret makten över oss. Det är bara kärleken som gör det möjligt för oss att förbli i ljuset. Kärleken gör det möjligt för oss att se våra olikheter som att vi kompletterar varandra. Gemenskapen når sin fulländning i kärleken. Johannes säger detta mycket tydligt:

”Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss” (Första Johannesbrevet 4:12) Vi behöver inte leta efter något annat slags fulländning än den här. Vår uppgift är inte att vara perfektionister eller att söka efter något slags supereffektivitet. De sakerna kommer inte att ge oss lösningarna på alla våra mänskliga problem. Gud ger oss fulländning på ett verkligt sätt genom att älska.

Både i texten från Filipperbrevet och i den ur Första Johannesbrevet är det slående att glädjen så tätt hör samman med ett liv I gemenskap. Paulus ber filipperna att göra hans glädje fullkomlig. Och Johannes säger i sin tur: ”Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig” (Första Johannesbrevet 1:4). Glädjen hör samman med gemenskapen, för i varje människa finns längtan efter gemenskap som en hemlig önskan gömd djupt i hennes innersta. Och när den gemenskapen äger rum öppnas något inom oss, något uppfylls och smälter inuti. Och glädje väller upp. Och ibland tårar.